I dag blev det vår! Först fick jag ta av mig jackan och sen den stickade tröjan. Tog en fästing på katten och bulldogen grävde upp en sork och tog sedan ett bad i bäcken. Maggie har börjat fylla på juvret och det sparkas en hel del i magarna nu.

I stället för att vårstäda huset och putsa fönstren som jag sååå väl behövde gick jag ut i stallet. De höggravida töserna behövde minsann få en makeover innan fölisarna bestämmer sig för att komma ut. Sagt och gjort,det blev ett fasligt borstande och kammande till och med glanssprayen letades fram ur ryktboxen.Tre kilo torkad gegga  och lika mycket hästhår flög nu av de små paintarna och in i mattes näsa och mun. Efter det så blev det pedikyr och det flåsades en massa över att behöva stå på tre ben kan jag säga. Som tur är kan man ju lägga största tyngden på den ynkliga människan som står där och håller i den fjärde hoven.

Vita och fina släpptes damerna ut i hagen efter tre timmars putsade för att genast leta rätt på närmaste gegghög och rulla sig.  Matte släpade sig in med blåsor på fingrarna,ryggskott och grus mellan tänderna. Min man kom hem senare tittade på mig och sa " Gud va solbränd du har blitt idag då"

 Mitt svar :"De är inte solbränna det är lort"

Min dotter har börjat på dagis. Hon har varit "hemma barn" ända tills nu.  Nu ska hon få umgås med  andra tvåbeningar och har plötsligt fått en helt ny syn på att leka. Bulldogs och terriers i all ära men man kommer ju aldrig ifrån att de alltid försöker sno din smörgås, din sittplats,tugga sönder dina skor,vantar,leksaker och dessutom luktar mystiskt ganska ofta...

Belle har faktiskt en tvåbent kompis sen förut, min vänninas dotter Saga som precis fyllt 2, och hon har åxå växt upp under lika förhållanden som Belle. Alltså mitt ute i skogen med hästtokig mamma, ÄNNU flera bulldogs och även andra hundar.

 Våra barn lärde sig säga hästarnas namn innan de kunde säga pappa och satt på hästryggen innan de kunde le. De lever med tron att alla sover med minst två hundar i sängen, de har fått lära sig hur man försvarar sin frukost mot hungriga odjur och de har haft minst en blåtira av en bulldogsvans.De vet också att man spenderar MINST två timmar om dagen i stallet för det bara är så oavsett väder.  Belle hade ett komplett set för att mocka boxar,  skottkärra,grep,sopborste mm innan hon lärde sig gå.

Det är inte lätt att va en ranchunge antar jag,och för att bli kvitt våra dåliga samveten lite brukar min vännina och jag ta med de små liven på cafe ibland. Där det finns nämligen ett lekrum så då  får vi alla vara sociala en liten stund  ( vi hoppas båda två  att de kommer ihåg detta när de sitter hos psykologen om tjugo år pratar om sin svåra uppväxt). Töserna röjer för sig och Alex och jag kan prata lite om våra senaste gardinuppsättningar och prydnadskuddar....... mohahaha nej då jag bara skojar,om våra hästar såklart.Gardinerna häftade jag upp med häftpistolen för två år sen och de hänger så bra där de hänger...

Nu går Belle som sagt på dagis sen två månader som ett vanligt barn och vi har väl aldrig varit så sjuka här på Åsen som nu men man får ju se det från den ljusa sidan. Förhoppningsvis sparkar hon inte bakut, apporterar pinnar eller gräver efter sork när hon blir i skolåldern iallall.

Vill bara hedra minnet av vår älskade Tanya som gick bort för tre år sen idag. Det är fortfarande tungt och det gör ont i hjärtat varje gång man tänker på henne. Sänder även tanke till Taggen som gick bort 24/2 i år. Två väldigt speciella vovvar som alltid kommer att fattas oss.

Jag fick hingstungar två år på raken år 2002 och 2003 så när jag betäckte för 2004 års fölunge så tog jag Ernie (hingsten) i grimman när han precis skulle kliva av Misty efter betäckningen och tittade honom i ögonen och sa. "Jag vill ha en sån som jag fick sist med fläckar och allt fast nu vill jag ha en tjej". Hela vintern så pratade jag med Mistys tjocka mage och frågade hur det var med lillasyster Lotta där inne(ännu en egenhet som jag gör varje år) och mycket riktigt, 2 juni så kom hon mitt lilla sto. Mörkbrun tobiano med vit man,svart pannlugg och tvåfärgad svans. Som en dröm,välmusklad och kaxig som få.

Lottas eller Superior Susie Lou som hon heter egentligen, föräldrar är små men välväxta individer,hingsten på 150 i mkh och stoet på 153 så det skulle ju bli lagom stor häst till mig tänkte jag. Hon växte och växte,när hon var tre månader så såg hon ut som en Belgian Blue. När jag visade henne på paintchampionatet som ettåring så kom de amerikanska domarna fram och frågade om hon verkligen var bara ett år!!

 Idag är hon nästan fyra år och är över 160 i mkh och mitt viktmåttband som går till 600Kg  inte ens med våld går att få runt henne.

Så kan det gå, lilla Lottas färg blektes också ur eftersom mamma är skimmel så nu är hon nästan helvit så det ger ett ännu större intryck. Alla som ser henne brukar bara bli stående och säga "oj". Som tur är så är hon världens underbaraste och snällaste häst och jag skulle aldrig byta mot nån mindre.

Det gäller bara att ha tungan rätt i mun när man ska svänga runt konerna...

Jag vet att jag är helt ute,flera år efter till och med, jag är ett hopplöst fall men det struntar jag i. Har några i varje garderob, i källaren och jag kan aldrig få för många av dem. De är dyra, vackra och bekväma, det finns ett par för varje tillfälle. Perfekta att rida i,promenera i och man är ALLTID stilig i dem. Ha ha, jag till och med gifte mig i ett par!

Jag pratar självklart om mina cowboystövlar!! Dessa underbara skapelser, kommer så väl ihåg mina första som jag köpte i oslo för hundra år sen.... rödbruna,blanka som hette "el Paso".

Förra veckan köpte jag tre par nya.. Ett par roperboots att rida i,ett par som är precis lika som ett par jag redan har i en lite annan färgskiftning och ett par med lite högre klack. SÅÅÅ lycklig när alla stod uppradade på köksbordet. Min man som annars är en MYCKET tålig människa (tror bestämt att det är hans fel att det snart står nio hästar här på gården för att han aldrig kan säga stopp till mina konstiga ideer) tittade lite argt på mig och muttrade nåt i stil med " nu räcker det väl ändå snart,du hinner ju inte använda dem allihop... Jag smekte ömt på dem,ställde undan dem högt, högt upp så inte den eländiga bulldoggen skulle få vittring på dem och bara log inombords. Han märker ändå inte om det kommer in ett par till och nu har jag börjat på en samling till min treåriga dotter åxå så då blir det ju dubbel så kul.

Eftersom jag håller på med uppfödning av hästar så är jag OTROLIGT noga med att kolla mina ston den här årstiden. Två ska föla inom kort och de andra brunstar och skall betäckas nu i vår. Detta innebär ju vissa konstiga rutiner här på dagarn. Det ska kännas på juver och glos på  intimare delar ett antal gånger per dag. Man ser på färgskiftningar, sekret och lukt osv.Jag brukar tänka det ibland " hoppas verkligen inte att nån ser mig" folk skulle ju tro att man är tokig när man ständigt står med huvdet under svansen på krakarna.Stona har blivit så vana vid att jag håller på så här nu att de bara tittar på mig,suckar och låter mig hållas.

Belöningen för allt tafsande och kollande är ju att jag inte har missat nån av mina fölningar. Jag brukar lida av akutsömnbrist och svåra minnesstörningar men när det väl sätter igång så är man lycklig som ett barn. När man sitter där i fostervatten upp till midjan och får träffa den nya fölungen så är alla vaknätter som bortblåsta och lyckan är total.

Nedräkningen har alltså börjat. Maggie som ska föla runt 8 maj har börjat fylla juver. Poca som är beräknad till 11 maj beter sig som en fullfjädrad hingst och vill plötsligt betäcka de andra stona. Hormonstinn så om det inte är en hingstunge som heter duga i den magen så vet inte jag.....

Nu ska jag ut och glo på lite hästarslen och hoppas att ingen ser mig!

Tänkte att det var dags nu att börja blogga... En månad kvar tills mina två paintston ska föla så det kan ju va bra med lite dokumentation om inte annat.

Förutom mycket hästsnack så kommer denna blogg att innehålla allt från dysfunktionella hundar,schitzofrena katter och trotsiga treåringsmonster.

Våra liv här på gården går väl i stort sett ut på att alla djur ska ha det bra och resten puzzlar vi ihop eftersom. Den dan jag kommer på nånting man kan göra av hästskit och hundhår så kommer jag att bli en mycket förmögen kvinna... Tills dess så får det tas ur ryggen.

 Ibland vågar vi oss även ut i den stora världen och är som vanliga människor (byter raggsockorna mot cowboystövlar). I söndags var vi på bio för första gången på fem år, vi såg Varg med Peter Stormare. Hunden som spelar varg är släkting till vår egen gamla varghybrid Tim så vi var ju tvungna... Tyvärr så ringde grannen halvvägs in i filmen och trots att min man inte svarade så började han att fantisera att hästarna hade rymt,brutit benen,huset brunnit ner osv. Efter 40 minuters snurrande i stolen, vibrerande och hyperventilerande  på honom så fick vi till slut åka hem igen. Nu tar det MINST fem år igen. Det är ju dessutom inte helt omöjligt att man kan trycka sig ner i soffan mellan 35 kilo medvetslös bulldog och en argsint terrier och titta på tv ibland så då behöver man ju inte gå på bio...