Har nu haft Tari hemma i några dagar så det var dags att känna henne på pulsen lite så  vi tog in henne i stallet för att verka framhovarna som var lite långa. Hon steppade värre än Fred Astarie på speed och ville ut till sina hästkompisar igen. När jag var klar med hovarna så fick jag syn på nått konstigt i hennes ena öra. Jag försökte få titta närmare på det men det ville inte Tari. Hon är snabb som en liten vessla och VÄGRADE låta mig ta i örat.

Fram med repgrimman och så fick Håkan hålla i (han har butit tre revben, fått flera sprickor i kindbenet och blivit kastad flera meter i samma situation under dessa åren men nu tror jag han har lärt sig). Yiihaaa,tur att vi har tre och en halv meter i takhöjd för nu ville Tari visa att hon minsann kunde stå på bakbenen....Håkan och jag tittade bara på varann och suckade.. Jaha,en till sån där....

Jag har förstått att vi har en förmåga att dra på oss lite speciella kusar på det här stället. Vi köpte Misty från galoppbanan som stod på så mycket plegasil på dagarna att vi fick ha drogavvänjning innan hon fick umgås med de andra hästarna. Vi har Poca som hatade karlar när hon kom hit och försökte hugga folk i ansiktet (idag är hon som ett lamm). Lilla Maggie som hade storhetsvansinne och mest stod på bakbenen när hennes förra ägare skulle ut och rida.  Sist men INTE minst har vi Jillsan som har gjort flis av mer än en hästtransport. Dessutom har jag sett henne sätta sig på huven på en volvo PV en gång. Så, bring it on Tari vi tål det mesta.....