Håkan körde Belle till dagis idag...när de kom fram så stod alla ungarna i en klunga runt fröken H..

- Va bra att du kommer Isabelle! Tatueringsstudion ska precis öppna! säger hon.

Belle svarar inte utan står och tittar i marken.. Nope,hon vill inte ha nån fast att fröken frågar igen..

- Men.....har du inte ens nån jag kan fylla i?

Belle svarar fortfarande inte..Håkan berättar att han fått skrubba bort alla tatueringar på henne under helgen...

- Men varför då? undrar fröken H

-Mää! Jag vill ju inte va ett tatuerat drägg heller!! säger Belle i en något besk ton..

Kanske,kanske finns det hopp för henne!!

Belle har ramlat av Bonnie idag...Vi tog en skogspromenad och i en uppförsbacke så galopperade ponnyn plötsligt några steg. Belle ville så gärna göra det igen så vi vände och försökte igen...luta dig lite framåt sa jag och de gjorde hon,liiite förmycket bara så när Bonnie galopperade så flög Belle över nacken på henne. Jag fångade henne i luften och allt gick bra och hon var snabbt uppe i sadeln igen. Hon ville rida hem till pappa och berätta och sprang glatt in och sa:

- Pappa,pappa vet du va jag har gjort?? RAMLAT av hästen!

Sen sprang hon ut igen, ställde Bonnie brevid en hink och hoppade upp i sadeln. Håkan kom utrusande på altanen,helt vit i ansiktet och vrålade:

- Men,men va gör hon? Sitter hon på hästfan igen? Hon har RIDFÖRBUD från och med nu!!

Jo tjena....i vilken värld då...han vet visst inte ( det som ALLA stallungar redan vet från födseln) att man måste ramla av 100 gånger innan man blir en riktig ryttare...så nu är det bara 99 gånger kvar!! Yiiieeehaa!!!

Ja...då var det slut på det roliga för denna gången då... Det är ju det som är det värsta med att läsa bra böcker, de tar ju liksom slut...å då känns det vemodigt att kliva ur den där världen...man saknar ju de där människorna på nått vis. För de blir ju verkliga(för mig iallafall) för en stund och om man måste lägga ifrån sig boken ett tag så längtar man ju efter att fortsätta läsa...konstigt.

Det är alltså Carina Dahls bok, Det stora svenska vemodet, som har tagit slut, så nu får jag vänta ett år tills sista delen i hennes trilogi kommer ut ( Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn) ...men om jag tänker efter så behöver jag kanske inte sakna allt med boken. Jag känner ju faktiskt en man som precis som Kapten Klinga, är förstenad (kanske inte av sorg,men ändock förstenad) och som ALDRIG mer kommer att vara glad i hela sitt liv och visst vet jag om en fru som Karin Modin , som  klättrar på väggarna. Jag är nästan säker på att min mamma kan spela på knäskålarna och om jag inte minns fel så kan min morbror Göran vifta på öronen också...och en tigertämjare( ja, en odräglig kattfan har han iallafall) ,vacker som få,känner jag ju personligen och precis som Lázló säger han alltid JA och älskar så förtvivlat starkt....och han har måååååååånga cirkusprinsessor..Tigern Rolf och Biffen har ju samma personlighet, helt klart ,och bara Biffen får växa till sig lite till är jag säker på att han kan få ner en och annan prälle....och liiiite av Pierina känner jag igen hos mig själv....och jo just det ja, Salming ÄR  gud!

Jaja, nog tjötat..boken är utomordentligt bra iallafall...många skratt,tårar,snusk, ren och skär kärlek,elände och död...precis som det ska vara. Men det som stannar kvar i mina tankar och rörde om mig mest med denna boken var några korta rader... När Kapten Klinga och Skipper samtalar ute på ön Pinan om vad som är viktigast här i livet....

Att det faktiskt inte är att utföra stordåd som betyder nått utan det är de små sakerna,som att lyfta undan en groda från vägbanan...Att vara en bra människa...det är det som betyder nåt.... 

Sååå, goodbye friends...ikväll blir det, om än inte en Calvados, så väl lite plommonvin och en cigarr! Ha det!