-Gomorron barna!!

Det säger jag med en glad stämma varje morron när jag drar upp stalldörren. Spelar ingen roll om det är -35 och driv is eller om jag brutit benet på utsidan liksom..när jag öppnar den dörren på morgonen är jag glad. 10 minuter innan har jag förmodligen sparkat upp gubben ur sängen morrat åt både katter och hundar och föst 6 åringen ur bingen också. Hela familjen vet att det inte är nån större ide att prata med mig innan kaffe och att hästarna är ute  så de håller sig undan. Hundarna stryker efter väggarna, katterna avvaktar på tryggt avstånd och det är väl bara tuppen som törs sig på ett kuckeliku innan jag är människa.

Hästar har en sån otrolig positiv inverkan på oss människor...bara att snosa på en mjuk mule eller att lyssna till deras metodiska tuggande av höet kan räcka  långt. När man har levt länge  med dem och känner dem ut och in så är de svårslagna vänner och de får en alldeles speciell plats i hjärtat på en.

Pytte( mitt arabiska fullblod) och jag har ju spenderat 20 år ihop och min man har väl sagt nån gång att:

- Vad ska du med den där gamla valacken till,han är ju inte bra till nått...är det inte bättre att sälja den där?

Det säger han inte längre..för det gjorde jag snabbt klart för honom att får jag välja mellan dem två så åker Håkan fort som en avlöning! Utan att blinka!

Pytte och jag är oskiljaktiga till döden...så ärrä å så blir dä!

Jag hoppas att min lillebror förstår varför jag blir OERHÖRT provoserad när han skriver på fb att han ska äta hästbiff..man äter inte sånna här djur om man har andra val..även om jag vet att det kanske är dubbelmoral!

En annan sak med hästarna är att när jag har spenderat en halv månadslön på hö,spån,kraftfoder, mineraler,vaccinationer och diverse andra livsnödvändigheter som hästar måste ha så känns det bra...när jag dragit 3 hektar hage så att valkarna i händerna blöder och svetten lackar så är jag nöjd bara hästarna får äta gröngräs. När ryggen skriker efter nåd och armarna  är mjölksyretunga efter att ha verkat fem hästar så är det ingen big deal..det går över.När jag blir sparkad,avkastad,trampad på tårna,får ryggraden ihop tryckt efter ha bockat runt på unghästarna (eller Pytte) så tar jag det...det är ju smällar man får ta. Jag  har mockat hästskit i tjugo år(minst) å jag ser det faktiskt en som avkoppling,där i stallet tänker jag igenom livet liksom...meditation eller kalla det va fan som helst! Jag föredrar mina hästar framför de flesta människor faktiskt...eller det var väl orättvist kanske,när jag tänker efter så  föredrar jag nog talgjoxarna vid fågelbordet också framför de flesta människor menar jag.

En gammal kompis till mig skrev häromdan på fb att hon skulle ta bort sin 30 åriga angloarab Serenad. Vi red  ihop varje dag för typ 15 år sen då vi hade hästarna i samma stall. Så fort jag läste det så började tårarna trilla på mig och bara jag skriver det nu så börjar jag grina igen..Jag vet precis hur hon känner det,hjärtat går sönder hundra gånger om och plötsligt har man hur mycke jävla saltvatten som helst som bara sprutar ut ur ansiktet. Jag menar,jag har inte sett dem på hur länge som helst men sitter här och grinar för deras skull trots att man vet att det är helt rätt beslut. Han har haft ett bra liv och det är ju bättre att ta det nu innan han blir sjuk och det blir akut sj'lvklart...meen faan den dagen Pytte ska till de evigt gröna ängarna så har jag ingen aning om hur jag ska stå ut. Jag tänker på Petra imorrn och är INTE avundsjuk  

Petra skrev förresten till mig för nått år sen...hon hade en avkomma efter min varghybrid Tim som hon fick ta bort. Hon frågade liiite försiktigt om jag tyckte att hon var morbid och konstig när hon helt enkelt inte orkat gräva ner askan efter Kino (hunden) utan hade den kvar i ett skåp hemma för att hon ville ha nått av honom kvar. Jag svarade med ett skratt mitt i all bedrövelsen att vi kunde ta varandra i hand...jag har ju tre hundar i urnor stående i bokhyllan ja...Tanya,Tim och Taggen och det skiter jag i vad folk tycker ....som sagt taljoxarna är mig varmare om hjärtat och mycket trevligare än de flesta tvåbeningar jag möter på  

Min älskade Tim vilar här...