Håkan och min svåger Ronnie har stått ute och snickrat i ösregnet i tre dagar.. brädfodringen på vårt hus är härmed ett tioårsprojekt,precis som allt annat här på Åsen känns det som. Det började så bra med att vi beställde hem allt virke,isolering,vindpapp och spik. Vi gjorde färdigt baksidan direkt,halva framsidan men sen så tog det liksom stopp. Ena sidan fixade vi till för nått år sen samtidigt som vi byggde altanen men resten av virket försvann liksom till alla nya stallbyggnationer som har blivit VARJE år.

Jaja,bara det blir färdigt nån gång så... innan man blir pensionär så för man väl vara nöjd...eller??

Själv har jag som sagt var stått inne och målat...det känns lite kluvet faktiskt för jag har ju ett fruktansvärt kontrollbehov, men jag försöker lägga band på mig och ska väl försöka kleta färdigt med penseln innan jag lägger mig i brädfodringen igen!

Då, för tio år sen när Håkan och jag började snickradet på huset så minns jag speciellt en dag. Jag slog i rediga spik i reglarna och hade  precis lyckats drämma till tummen för tredje gången med hammaren så den bultade så där jävla gött och började bli blålila, jag släntrade ner för stegen och det sista så hoppade jag...rakt ner på en planka med en rostig spik som gick rakt igenom foten på mig. Då satt Nyström å grina som en liten unge kan jag tala om.

- Jag vill inte ha ett jämlikt förhållande!!! Jag vill baka bullar,dammsuga och sticka strumpor för helvete!!!

Det vill jag ju verkligen INTE i verkligheten men just då kändes det lite lindrigare faktiskt..