Idag har det varit synd om djuren på Åsen. Så fort jag visade mig så skrek hästarna i förtvivlan, De hatar snöblåst och står och försöker se så plågade ut som det bara går för att de ska få komma in tidigare. Hundarna fryser och vill inte heller vara ute och katterna går helt enkelt inte ut. Treo och Nelly fick följa med ut i stallet ändå men Treo skakade och såg sååå ynklig ut som bara han kan. Stora blanka ögon och en tass i luften och så skakar han så INGEN kan låta bli att tycka synd om honom,inte ens jag. Jag tycker inte om att ha kläder på djur men nu föll jag väl till föga och gick in för att hämta hans täcke... Nu blev det synd om honom för det också för oj vilken lite mobbare vi har här! Nelly bulldog verkligen asgarvade åt honom,klippte en framtass i nacken på honom och retade honom säkert i en kvart. Vaddå!,det är väl inge fel på att ha ett hemsytt täcke i fuskskinn med ljuslila fleccefoder!!

Sen blev det ännu mer synd om Lotta också,för när hon fick syn på Treo i sitt täcke så blev hon så rädd att hon fick hjärtklappning och drakblåste så varenda häst norr om polcirkeln fick veta att det var fara och färde.

Ynkliga djur.Lite snöstorm va skulle det va? Jag har minsann mött på djur som skulle gapskratta åt lite snö...jag tänker tex på den stackars flaxande hönan som våran nio veckors mastiff kom med i käftarna och var så stolt över att han lyckats fånga (tror även att det var samma höna som Håkans lillebror satte på pakethållaren och cyklade runt med också). Eller minigrisen Burman som nog skulle ha burit ett täcke i fuskskinn med stolthet istället för att bli våldtagen av getabocken Tore( det var det sista Tore gjorde kan jag säga).

Jag minns även min och min systers vandrande pinnar som tragiskt nog hade exakt samma färg som våran heltäckningsmatta och...ja dem blev det synd om när mamma kom med dammsugaren. Eller ta våra guldfiskar som blev brutalt väckta en morgon av att jag råkade ha sönder deras fiskskål så de åkte ut på golvet. När jag satte mig ner för att ta upp fiskstackarna så satte jag smalbenet i en glasskärva och skar upp halva benet,blodet sprutade och fiskarna sprattlade. Vi syskon var ensamma hemma men min kära lillebror som då var en redig 6 åring,och förstod genast allvaret i situationen. Han sprang upp för trapporna, ringde på hos konstiga grannen och sa:

-Kan du komma ner och hjälpa oss, fiskarna håller på å dör!!!