Om jag bara skulle äta en och samma sak resten av livet så skulle det självklart bli rostade grönsaker...jag är HELT såld på det.   Palsternacka,rödbeta,zuccini,morötter,rödlök, vitlök,broccoli, kålrot,paprika,tomater,potatis... you name it. Bara att skära ner i någotsånär lika stora bitar och på med rapsolja,flingsalt,peppar och en skvätt soja. In i ugnen på 225 grader i 15-20 och det passar perfekt till kött,fisk eller bara äta som det är....med lite feta ost till.  På sommaren är det bara att göra dem i en foliepaket och lägga på grillen istället, nästan ÄNNU godare....men det känns sååååååååå långt bort just nu..

Vad äter då de  två andra finsmakarna i min familj när jag äter rostade grönsaker???  Nej, för sånt det duger VERKLIGEN inte till dem inte. Det är så hemskt att man nästan inte ens kan säga det....PULVERMOS!! Fyy, å spott    

Jag är hypokondriker,fast tvärtom..Jag erkänner sällan att jag är sjuk eller har ont,iallafall så ont att jag skulle behöva göra nått åt det  Jag är livrädd  och panikslagen för att bli sjuk.  Jag har inte varit på en vårdcentral sen Belle var liten och när jag skulle föda barn så fick Håkan springa runt hela jävla centralsjukhuset för att skaffa mig ett patientkort för att jag inte hade nått och utan det så fick man tydligen ,inte under NÅGRA omständigheter klämma ut nån liten unge inte. 

Jag blir även hysterisk när hästarna och hundarna är sjuka och när Belle är dålig så får jag andnöd   .  Jag vet faktiskt inte varför jag är så kinkig...jag är bara rädd att allt ska vara så mycket värre än det är. Ja menar, säger Håkan att han har ont i ryggen så behöver det ju inte det automatiskt att han har sex månader kvar att leva kanske, men jag ser alltid det värsta...

Sen är jag lite stönig också...även om jag har 40 graders feber eller pissont i ryggen så släpar jag mig ut och mockar och har väldigt svårt att ta det lungt.

 Men en gång fick faktiskt Håkan iväg mig till vårdcentralen när Isabelle var några månader eller så... Min tumme hade svällt upp till dubbel storlek och det hade börjat bli blålila strimmor ända upp mot armvecket. Min man var skitarg och skrek att det var blodförgiftnig och hur skulle det bli för Belle att växa upp utan mamma. Jag hävdade in i det sista att det var en infekterat nagelband men fick väl åka till slut för husfridens skull. Läkaren ordinerade spritindränkt tumme i tre dagar och så fick jag en monsterkur med antibiotika så varenda liten träflis,hösticka,orm och ödletand som satt inbäddade i mina händer sen 30 år sköt ut som projektiler i en veckas tid...Ändå skäms jag än i dag att jag åkte dit med att sketet nagelband liksom  

Ett annat bevis på min stönighet , löjliga förnekelse och sjukhusrädsla var när jag väl skulle föda barn,hade gått 8 dar över tiden och hade 10 minuter mellan värkarna... Nej,vi behöver nog inte åka än...det går nog över alldeles snart...hästarna ska ju in å ha kvällsmat..hundarna måste ju ut och kissa kvällen...å dammsuga skulle vi väl ha gjort också. Nu åkte vi ju in till slut gissa om mitt blodtryck aldrig ville sluta stiga när Belle väl var ute...jag skulle ju hem till allt hemma...hade ju inte tid att ligga där.. det var ju inge fel på mig...och ju mer jag oroade mig för att inte få åka hem, desto längre fick jag stanna pga av  för högt blodtryck.

Gud va löjlig ja ä..men alldeles,fruktansvärt,extremt och fullständigt frisk....eller?