I morse när jag öppnade e-posten så hade jag fått mail från en tjej som köpt en av mina paintvalacker, Sid som är född -03. Jag blev såå glad. Han blev såld en andra gång och jag visste att han var norrut någonstans men hade inte haft nån kontakt. Skit läskigt eftersom jag pratade om honom igår och sa just att det va synd att jag inte visste vart han var!

Urlöjlig som jag är satt jag framför datorn och grina medans jag skickade iväg kort på honom från när han var unghäst till henne.

 Konstigt hur man kan fästa sig så vid djur, och vissa sätter sig i hjärtat värre än andra. Jag vet att det är helt fel att vara uppfödare när man känner så fruktansvärt mycket för vid sina hästar.  När jag ser min älskade lilla Lotta varje dag i hagen så blir jag alltid lite gladare och måste säga " mammas lilla sockertopp". Araben Pytte som jag tillbringat mina senaste 16 år tillsammans med kommer undan med MYCKET mer än de andra kusarna, Poca som är så klok och vacker osv..

Man vill ju helst av allt behålla alla avkommorna när man har varit med från början. Samtidigt vill man ju att de ska få rätt chanser och det är ju väldigt kul när de kommer till rätt hem och de nya ägarna är nöjda. Jag har alldeles för många hästar just nu det vet jag men när jag börjar tänka tanken om vem man skulle kunna sälja så.... nja vi får väl se. Helt klart är att nån av de två fölen vi får i år SKA säljas iallafall, om de kommer ut nån gång vill säga....