En sorgsen och märklig dag idag.  En vän sen 20 år har gått bort..bara 57 år gammal tyvärr och idag var det begravning. Vi tog motorcykeln upp till Gustav Adolfs kyrka och på ditvägen passerade vi så många barndomsminnen. Platser där jag och mina småsyskon badat  på somrarna med mormor och morfar. Jag såg gläntan där pappa och jag parkerade hans folkabuss och campade. Stället som morfar slog ihjäl huggormen allt medan jag storgrina för jag tyckte synd om den. Sommarstugan som pappas kompis hade passerades. Badplatsen vid Degluun ( en sjö)som vi ofta åkte till och vägen dit som innebär ett gupp i vägen som gjorde att det killade i magen om man åkte fort så det va ett äventyr i sig. Jag tänkte på dikten av Fröding när jag passerade livet " min barndom susar där".  Därför kändes det i hjärtat när första låten på begravningen var just en tolkning av Fröding med Mando Diao...strövtåg i hembygden.  

Jag gick å plockade ängsblommor för att lägga på hennes kista..hon älskade blommor och allt som hade med växter att göra så det kändes mer rätt än att köpa en ros på nått sätt.  Hon plockade min brudbukett för 11 år sen och va vittne på vårat bröllop så det kändes viktigt att få ge nått personligt tillbaka. Vila i frid Lizzie...du finns alltid i våra minnen och aldrig ska jag glömma våra galopper med Pytte å Svarten.