Har märkt att om man saktar in... om än bara litegrann....händer det inte allt för sällan att det smyger sig på liksom. Eller smyger å smyger...man får en hoppspark i ryggen och sen en krokben och sen ligger man där. Har man tur så har det bara blivit en stukning...men oftast är det ju nått som gått sönder,rent av brutits mitt itu. Hjärtat rusar och tårarna är upp i halva ögat...minst..och trängs för att få rinna över. Man ligger där...inte för länge för guds skull...och undrar hur faaaan man hamnat där. Jag som strävar så,som jobbar så,som är så jävla duktig och har så många bollar i luften. Spring inte på mig slå mig till marken..jag försöker ju så gött jag kan,  jag är ju inte mer än människa. Låt mig få sakta in nångång...låt mig få sova lungt...låt mig få rinna över ibland. Neeej..det gäller att hoppa upp igen,illa snabbt som sagt,borsta av knäna och torka de ev tårar som smet,svälja vargavrålet ...kamma till sig och trampa på...fort som fan så det inte hinner ikapp igen..