Jag är snäll...alldeles för snäll. Det resulterar ofta i att jag blir trampad på och därmed jäkligt besviken på folk. Fast mest besviken blir jag på mig själv..att jag aldrig lär mig. Sen grubblar jag alldeles för mycke åxå..överanalyserar, förstorar upp allt och tar åt mig skitsnack, men... thats me. Jaja..sånna dagar finns det inget annat som hjälper än att sadla nån av kusarna och ge sig ut i skogen. Eller springa med bulldogsen,rensa ur skallen liksom.

 Tari,Håkans gamla röda sto fick tjänstgöra häromdagen när mitt huvve gick på högvarv. Tari är en fd kossehäst som tyvärr har gashäng,alltså går det fort eller jättefort. Men hon passar mig ypperligt, jag har nog också gashäng tror jag. Sen har jag ju haft min Pytte arab i tjugo år så jag är van att det går undan.

Vi gick jättefort till sjön och sen galopperade vi så att tårarna sprutade. Om ni aldrig har galopperat en häst så fort att håren i nacken ställt sig rakt ut, det isat i bröstet och omgivningen blivit helt suddig så har ni faan inte levt! Man känner 500 kilo muskler under sig som vibrerar ,manen piskar i ansiktet och man vet att när som helst kan hästen snubbla till eller plötsligt sticka åt sidan. Men det skiter man i, för det finns ingen bättre adrenalinkick (inte för mig iallafall).

Det regnade,blåste och var pisskallt men det gjorde inte ett dugg. När vi va hemma igen så kändes allt sååå mycke bättre faktiskt! Tack lilla Turbo Tari